Bilderbok som tänder färgerna

.... Kokong är den lilla varelse som i ett tygknyte hamnar på hatthyllan i en tågkupé i ett land "med höga berg", där "allt har mycket färg" och vaknar lång senare, när myllret och tjattret ombord bland människor och höns har lagt sig och tystnat. Då är hon (eller han) i ett land där "färgerna är släckta" och "alla pölar is-över-täckta" – och illustrationerna byter karaktär till dovt och svärtat; det ljus som finns är kallt.

Som ni hör rimmar texten. Det är litet magiskt, för rytmen bäddar liksom in mig som läsare i historien, så som Kokong är inlindad i först sitt knyte, sedan sina stora tygsjok till kläder och hela tiden i sin egen lilla värld mitt i skiftet mellan de två omgivande världar, som utgör resans början och slut. Samtidigt är det litet problematiskt, eftersom det är svårt att skriva riktigt bra rim. Ibland känns det väl lättköpt, ibland haltar det, men det visar sig finnas något speciellt: Här återkommer en språklig vidd, som tar loven av eventuell irritation över mindre lyckat rimmande. Det kan vara oväntade orsakssamband som att färgerna är släckta eller en oväntad syftning som laddar texten med en ovisshet och därför plötsligt, på ett inte alls förutsägbart sätt, gestaltar Kokongs vilsenhet och svårighet att tolka omgivningen: "Vinden ylar som en varg/tänk om den är arg." Eller: " "Bara om man blundar/kan man slippa alla hundar."

Oväntade ord dyker också upp, som "skuttelibång" och "hoppalång", och Kokong själv följer inte heller något mönster. "En unge" kallar Stinsen henne (eller honom). Men det är en "unge" från en annan värld, målad som något nästan bekant men samtidigt okänt. Silhuett och rörelse människolika, kropp och ansikte ändå inte människa, men inte heller definierbart djur – och helt ovan vid allt i det läsande barnets värld: korv, sötsaker, gran, is.

Men känslorna i det läget känner läsaren igen: hemlängtan, sorgsenhet, flyktinstinkt.

Vad löser det? Jo, omtanke och tålamod. Att det finns en vän som inte ger sig utan i stället går ut i kylan, letar upp Kokong och försöker igen, hur mycket nej han (eller hon) än har sagt. En vän som också vågar ge Kokong tid att undersöka, pröva och göra det nya till sitt. Det blir en bokupplevelse som sprider både vemod och oro, glädje och tillförsikt. Som tänder färgerna inom mig.

Global bortbyting. Färgsprakande realism i suggestiv exilsaga.

Kokong har trollöron och ser ut som en bortbyting. Han heter så för att han i berättelsens början ligger inlindad i ett kokongliknande knyte när han blir bortlämnad på bagagehyllan i ett järnvägståg. Det sker i ett fjärran, ökenlikt land där barn kanske överges av nödtvång: ”Någon går med tunga kliv, håller knytet mot sitt liv.”

Bland resväskorna sover den lille tills han hundratals mil längre norrut ligger ensam kvar på bagagehyllan och blir upphittad av en förvånad stins som bestämmer sig för att ta honom under sina vingar.

Men Kokong gillar inte sitt nya hem. Han fräser, spottar och slåss som om det var just i trollskogen han hade sina rötter.

”Kokongs långa resa” för samman globalrealism och sagotradition i en rimmad versberättelse om exil och återfunnen trygghet. De suggestiva bilderna leker lustfyllt med perspektiv och konturer: när Kokong gör uppror mot stinsens julfirande speglas hans arga öga i en julgranskula; på rymmen i en hemsk skog skymtar han som en liten rödbrun kludd.

Också färgskalan utnyttjas verkningsfullt. Försoningen med det nya landet, som målas i blåmurriga toner, gestaltas genom att hemlandets rödockra färger får lysa fram genom stinsens köksväggar och moraklocka.

Mer logiskt utmanande är varför Kokong egentligen har så svårt att anpassa sig till sin nya, nordliga tillvaro då han vid tidpunkten för bortlämnandet inte ser ut att vara äldre än ett lindebarn.

Men det är en bisak. Även förekomsten av en del nödrim kan man bortse från när den rytmiska texten annars invaggar samma slags trösterika lugn som nattågets dunkande mot rälsen.

.... Maud Mangolds och Sassa Buregrens bilderbok Kokongs långa resa är en saga om att som barn tvingas med på en förälders flykt, hamna på villovägar och försöka finna ro och trygghet med en ny vuxen när ens mamma har försvunnit. Berättelsen, på rim, är en drömsk och melankolisk berättelse för de riktigt små och ger en stark känslomässig ingång till det ensamkommande flyktingbarnets, eller kanske det redan halvstora adoptivbarnets situation. Sassa Buregrens akvarellillustrationer förhöjer vemodet och sagotonen ytterligare.

På bokens sista uppslag har Kokong krupit in i magen på stinsens stora moraklocka – där han sitter i fosterställning som vore klockan en livmoder. Stinsen sjunger för honom och Kokong är av allt att döma tillfreds – det går att börja om. Det är väl att denna fina och sorgliga bok slutar ganska lyckligt för en berättelse om att komma ifrån sin mamma och hamna hos en främling kan självklart lätt bli ångestskapande för ett litet barn. Mangold och Buregren tar sig an det svåra ämnet med stor känslighet.