Mer om mig
Redan som mycket liten var jag intresserad av hur människor fungerar. Det var långt innan jag visste att det fanns ett ord för ämnet - psykologi. Jag lekte mycket med dockor, men inga vanliga mamma-barnlekar. Nej, istället packade jag stora kappsäckar och reste jorden runt. Dockorna deltog i farofyllda expeditioner till Antarktis eller djungler i Afrika. Där väntade hemska strapatser med berg som måste bestigas och öknar som måste korsas. Ibland tog maten slut eller så blev alla sjuka. Vi kom i alla fall alltid hem igen, om än ganska tilltufsade.
Det var ett oerhört fritt barnliv på landet, med kilometervida revir. Vi byggde kojor i skogen eller på vinden i något uthus. Vi cyklade till sjön och grävde blålera. Vi lekte i hästhagarna med världens snällaste ardennerhästar eller hoppade i höet, fast det var förbjudet. Min barndom var en Bullerby-tillvaro. Kanske ska jag skriva om den någon gång, men då blir det en roman för vuxna. Som barnbok skulle det bli alldeles för idylliskt och gulligt.
Berättelserna fick jag tidigt av min mamma, som fått dem av sin mamma, som förmodligen fått dem av sin. De handlade om troll och jättar och skogsrån. Självklart bodde det en tomte i varenda ladugård. Och ofta kunde man se en trollsvans slinka undan när man gick förbi. Genom mammas berättelser fick skogen liv. Det var lika självklart att det bodde troll i skogen, som att tant Anna-Lisa bodde i granngården.
Jag lärde mig läsa tidigt. Det fanns bara en svartvit tevekanal och för att se film måste man åka ända till stan och gå på bio. Vi lånade böcker i bokbussen istället och jag slukade allt från gamla klassiker till Fem-böcker och veckotidnings-noveller. Skolan minns jag som rolig för det mesta. Favoritämnet var utan tvekan teckning. Jag hade en moster som målade och länge ville jag gå i hennes fotspår.
När jag var tolv år lånade jag en lärobok i psykologi av min storasyster. Jag läste den från pärm till pärm och visste genast att det här måste jag få mer av. Så när den tiden kom var det självklart att psykologi skulle bli mitt ämne på universitetet. Jag bara måste läsa mer och mer och mer. Man blir aldrig fullärd, även om man studerar i många år och till slut disputerar. Min avhandling kom att handla om mänsklig anpassning och det fascinerar mig fortfarande. Hur människor kan anpassa sig till de mest extrema situationer, hur vi trots allt skapar oss en tillvaro och en mening med livet. Kanske är vi därmed tillbaka i docklekens strapatsfyllda resor till jordens alla hörn.
Lika självklart som att jag ville läsa psykologi, lika självklart var det att jag inte ville jobba som psykolog! Det var ju den normala människans sätt att fungera som intresserade mig - inte problemen eller psykisk sjukdom. Därför blev det forskning och undervisning under många år.
Skrivit har jag väl alltid gjort. Uppsatser i skolan. En deckare i tolvårsåldern. Dikter i tonåren. Jag skrev den första barnboken vid tjugofem, men det blev aldrig av att skicka in den. Istället blev det egna barn och mycket sagoberättande, både egna och andras. Ända tills barnen blev för stora att läsa högt för - och därmed var det dags att börja skriva på allvar.
Naturligtvis har jag stor nytta av mina kunskaper i psykologi när jag skriver, men oftast på ett ganska omedvetet plan. Det är först i redigeringsfasen jag börjar se vad undertexten egentligen handlar om. Ibland kan det ta ett par år innan jag fullt ut förstår vad jag har skildrat!
Det här är min adoptivdotter Ruthie.
Orangutangerna håller på att utrotas! och det är bland det sorgligaste jag vet.
Eva-Lotta. En högt älskad docka som har varit med om mycket.
Trollet Klot-Johan som min mamma sydde när jag var liten.
“Författarnallen” som flyttade hem till mig när jag började skriva på allvar.
