Historisk resa i dagboksform

Att läsa Andarna dansar är som att göra en forskningsresa med rymdskeppet Enterprise! Jag möter ett folk, en art, snarlik min egen men med en nära nog okänd teknologi för att producera föda, kläder och sjukvård. I motsats till våra ljusa och rymliga bostäder är deras mörka, och medan vi far som gummibollar över vår planet reser de sällan från sin boplats.

Så kommer jag att tänka när jag läser denna fiktiva, historiska dagbok med berättelsens rötter djupt förankrade i Västgötamyllan. Den ingår i Rabén och Sjögrens serie historiska dagböcker skrivna av nu levande författare.

Berättelsen handlar om tiden för Storskiftet, en brytningstid som vår, när förutsättningarna för produktionen förändrades, och som med facit i hand innebar en förbättring för människorna. Men för alla de byar där man odlat på sina små tegar i många människoåldrar skapade Storskiftet förstår stor oro. I alla fall kan man anta det.

I Andarna dansar låter Maud Mangold Siselia Jonsdotter vara dagboksskrivare, och precis som med tidigare böcker i serien visar sig idén vara svår att genomföra.

Mangold har löst det genom att huvudpersonen helt enkelt får teckna ner en berättelse om det som hänt den senaste tiden i efterhand. Och Siselia gör det drivet som en författare: Vi får inte veta allt genast och berättelsen utvecklas just till en resa i en annan tid.

Mangold låter oss följa jordbruksåret när det är som mest aktivt, från i stort sett tomma förråd till Mickelsmäss då korna ska hem från skogen och barnen flytta in från sommarvistet i ett uthus.

Hon väver också turerna kring Storskiftet så att det blir spännande, även om det precis som i skolan fortfarande är lite krångligt att förstå den betydelse förändringen hade.

Andarna dansar har dock en del problem. Den är svårtillgänglig just för att verkligheten Mangold berättar om är så annorlunda, till och med för dem som i dag anbetar med jordbruk. Författaren är dessutom mycker utförlig i sina beskrivningar, vilket är intressant för en forskningsresande men drar ner tempot.

Samtidigt har den för barnboken en klassisk och därmed enkel form med en jagberättare som ger oss en ordnad episk berättelse. Det är alltså ett visst besvär med att se en självklar läsare framför sig, kanske är det den som föredrar historiska berättelser.

Tilläggas bör att Maud Mangold, som tillhör våra nyare barnboksförfattare, är mycket intresserad av folktro och även i Andarna dansar stöter vi på hur människorna förhåller sig till naturens väsen. 1772 är det givetvis länge sedan kristendomen var ny i landet men mystiken höll, och håller sitt grepp om oss än. Eller: Snart är det midsommarsolstånd.

En viktig natt för hälsa, fruktsamhet och välstånd. May the Force be with You.

Norrbottens-Kuriren

14 juni 2004

Regine Nordström

Jordnära dagbokshistoria

Barnboksförfattaren Maud Mangold är bosatt i en liten by utanför Alingsås och det var när byalaget startade ett historieprojekt som hon fick idéerna till sin senaste berättelse.

– Vi läste bouppteckningar och storskiftesprotokoll från vår by och jag fick upp ögonen för att 1700-talet var en viktig brytningstid. Storskiftet innebar en jätteomställning, det var startskottet för modern tid.

Maud Mangold befann sig i lite av ett kreativt vakuum efter att ha skrivit fantasyserien om Landet Innanför och när hennes förlagsredaktör föreslog att hon skulle skriva något historiskt fanns alltså de egna tankarna på en bok om 1700-talet och storskiftet redan där.

Resultatet har blivit boken Andarna dansar, Siselia Jonsdotters dagbok 1772. Siselia är fjorton år gammal och bosatt i västgötska Ytterbyn. När en av grannarna kräver storskifte - det vill säga att jordägandet förändras så att jordbruket kan rationaliseras - säger lagen att markomfördelningen måste ske, oavsett vad de andra invånarna vill. En lantmätare kommer till byn och till sin hjälp har han en notarie. Siselias skrockfulla mormor berättar att det sägs att lantmätarna ofta går igen - deras mätningar har resulterat i orättvisor och de får ingen ro i sin grav. Men Siselia upptäcker att det inte är lantmätaren utan notarien som står för fusket och problemen.

Innan Maud Mangold började skriva gjorde hon noggrann research i flera månader.

– Det var oerhört roligt. Jag lånade alla böcker om den tiden som jag kom över: filosofi, sociologi, en stor, tjock bok om den agrara utvecklingen i Sverige och böcker om jordbruksredskap, folktro och gamla skillingtryck. Jag ville skaffa mig en helhetsbild av hur de levde och tänkte.

Till och med de udda personnamnen i boken, Brigta, Elfver, Botilla, Rangela och Helje är autentiska; hämtade från gamla västgötska kyrkböcker. Och att boken handlar om just 1772 var för att Maud Mangold tyckte att årtalet var extra intressant dels för att Gustav III hade börjat regera, dels för att det året före hade varit missväxt i trakten.

– Intrigen är påhittad men den ligger inte så långt från verkligheten, konstaterar hon.

Själva Siselia blev en ganska kaxig och självsäker flicka, som både har ambitionen att bli duktig på att skriva och vågar ifrågasätta de höga herrarnas beslut.

– När jag började skriva om Landet Innanför hade jag två pojkar som huvudpersoner och det beror på att jag har två söner, men efterhand som jag har skrivit har jag kommit närmare min egen barndom och också träffat många flickor när jag varit ute på skolor och pratat om mina böcker. Nu var det dags för en bok med en flicka som drog handlingen framåt.

Maud Mangold menar att på 1700-talet var män och kvinnor jämställda i arbetslivet. Det var i och med industrialismen som idealet med en förvärvsarbetande man och hemmavarande kvinna dök upp.

– Jag inbillar mig att människor över huvud taget var friare på 1700-talet, att den sociala kontrollen var mindre. Hela 1800-talet var en backlash, inte minst för kvinnorna.

Och hon fortsätter:

– Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir det för mig att historia inte är en exakt vetenskap utan något som behöver bearbetas och skrivas om när synsätt ändras. Jag tyckte att det var viktigt att skriva en barnbok med vårt nya perspektiv på 1700-talet.

Maud Mangold började skriva skönlitterärt först i 40-årsåldern men säger att hon har vetat nästan hela livet att hon skulle komma att skriva barnböcker någon gång.

– Vi hade inte många böcker hemma men min mamma berättade mycket för mig när jag var liten, historier hon hört och sådant hon hittade på.

Mauds mormor skrev dikter i början av 1900-talet, vilket var mycket ovanligt för en torparmora. Och hennes far i sin tur var kringvandrande skomakare och passade också på att lära barnen i stugorna att läsa och berätta sagor och historier för dem. Berättandet är alltså något som finns i familjen sedan flera generationer tillbaka och Mauds mamma är i dag mycket stolt över att hennes dotter blivit författare.

Göteborgs-Posten

27 april 2004

Eva-Lotta Hultén